Sjunde dagen på resan (måndag) och hemresa. Bilar ner från Bellingham till Seattle. Tar den långsammare kustvägen och passar på att stanna till vid havet. Tid att kontemplera och tänka på helheten.
Ni som följt med sedan i höstas har läst om mina idoga försök att få till en startplats i The Legendary Banked Slalom i Mt Baker. 30 års jubileum och tuffare än någonsin att få till en plats. När det bara var veckor kvar kom tillslut det positiva beskedet. Mycket tack vare Transition och möjligen andra kontakter. Har du missat något från rapporteringen hittar du alla dagar här: Dag 1, Dag 2, Dag 3, Dag 4, Dag 5, Dag 6 och den sjunde läser du just nu. (finns en puderbonus här)
Mitt resultat
21a på tiden 1.48.63 och alla resultat hittar du här. Finaldagen och mina två åk skrev jag om igår så det blir ingen genomgång av det igen. Det här är mina reflektioner kring resultatet.
Erkänner direkt att jag grämer mig lite över finalåken. Eller egentligen inte det första åket men framförallt det andra. Jag visste om den, för mig, svåra kurvan och lyckades ändå inte att klara den. Att jag vurpade är en sak men jag är säker på att ända fram dit hade jag en riktigt bra tid på gång. Med tanke på kvaltiden och hur de andra körde hade jag ledigt klarat mitt mål med en topp 10 placering. Hade det räckt längre än så? Ingen aning. Här går gränsen för mina spekulationer. Men det här gäller bara om OM är i spel. Och nu var det inte så. Vet också att Terje Håkonsen hade ett bra andraåk på gång men vurpade. Samma gällde för tidigare tvåfaldiga vinnaren Harry Kearney som även han gjorde något misstag.
En intressant detalj är är att jag ramlar två gånger och på samma ställe. Brukar vara väldigt ståsäker och kör nästan aldrig över min förmåga. Tror inte att det har hänt någonsin faktiskt. Funderade en stund på det här och menar att min plan att köra allt jag hade och lite till helt enkelt inte höll ända in i målet. Funderade en stund till på om jag ändå skulle tagit det lite lugnare. Men nej, är helt nöjd med planen att satsa fullt och har med det helt klart fyllt på kontot för personlig utveckling.
Visst var jag äldst i PRO MEN klassen och det är förstås en merit i mångas ögon. Jag ser det faktiskt inte på det sättet utan menar att det finns många exempel där det går att prestera en bit upp i ålder. Hörde jag någon säga Kelly Slater?! (och nej jag jämför mig inte med Slater men han är en inspirationskälla). Kunde jag inte anmält mig till PRO MASTERS klassen och haft större chans till en bra placering? Jovisst, men jag har i alla år sett mig själv köra den snabbaste klassen i Mt Baker och är helt nöjd med det beslutet. Även i PRO MASTERS måste man ta sig ner utan att ramla. (1.48.63 –> 8e plats i PRO MASTERS)
Hur var det nu med Kanadensarna? På prisutdelningen satt jag vid deras bord och en efter en fick gå upp och hämta priser i alla möjliga klasser (det finns många klasser på LBS). När PRO MEN hade sin prisutdelning tog dem upp 9 stycken på scenen. Om tanken slog mig att jag skulle kunna stå där? Japp, för en kort sekund var jag lite bitter på mina vurpor.
Kul annars att Terje Håkonsen (7ggr) och Maelle Ricker (8ggr) fick pris för de personer som vunnit mest i Mt Baker. En snygg glaspokal, självklart utformad som en rulle silvertejp.
Nästa år
Blir det ett nästa år? Nja, lite tidigt att bestämma det resan nu men spontant vill jag såklart åka dit igen. Dock kommer jag antagligen inte ha en färdig startplats till nästa års tävling men räknar redan kallt med att kunna lösa det om jag vill åka. Min snabba kvaltid och att det var en liten snackis om den där snabba svensken gör att det känns positivt. Men man vet aldrig.
who is this swedish guy?, hört från andra deltagare
Dagens reflektion
Nästa gång hyr vi en husbil och bor på parkeringen. Kolla in Transworldsnowboardings galleri på husbilarna.
Sammanfattningsvis
En lång process är till ända och tack till alla som varit med på den långa vägen till startplatsen. Det har värmt i hjärtat med alla hejjarop och peppande kommentarer under resans gång. Faktiskt helt sjukt att det gick att fixa den där omöjliga startplatsen till slut. Att äntligen få köra en av världens (snowboardvärldens alltså) coolaste tävlingar och jag njöt under hela vistelsen på plats. Pudret var en bonus jag bara kunde drömma om.
Nu när jag sitter på flygplatsen i Seattle och snart ska gå ombord på planet mot London känns det nästan lite tomt. Det här projektet har pågått sedan början av sommaren 2015 och nu är det slut. Fast i det stora hela en skön känsla. Jag lyckades.
